Att vara riktigt ful

Jag har länge vetat att jag inte är guds vackraste barn. Jag har t.ex. en katastrofal tandrad, som toppas med den nästintill svarta alldeles för stora framtanden. Jag har ett hår som bara är i vägen och en kroppsbehåring som heter duga. Att ha allt det här och dessutom alltid lyckas med konststycket att aldrig få till en bra pose på foton är ingen bra kombination. Fotona kan i själva verket se ännu värre ut, än vad jag gör normalt. I matematiken blir ju två stycken minustecken plus, men när det handlar om utseende blir minustecknet bara ännu fetare. Jag kan tycka att det är riktigt jobbigt att se på foton där jag själv syns, jag kan börja må dåligt av det. Ibland går det så långt att jag får kväljningar, måste blunda och bläddra förbi det fotot fort som tusan.

Jag har under ett tag nu funderat på hur jag ska gå vidare med denna problematik, det lättaste skulle vara att göra X antal skönhetsingrepp och träna på att inte blunda och se bra ut när korten tas. Men skönhetsingreppen är ju tyvärr inte gratis, så det får ligga i träda ett tag. Så länge ska jag försöka att undvika kamerablixtrarna så mycket det bara går och om ni någon gång ser mig ute, var så snälla och fota någon annan. Då slipper jag alla dessa ångestattacker.

Fast egentligen, är det verkligen så illa? Blir jag inte rätt bra på kort?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0