GSG

I fredags var det så äntligen dags, resan som vi så länge väntat på. 17:30 var det sagt att vi skulle åka från Ulricehamn. 17:15 ringer Nicke till mig och säger:
- Biljettkillen ringde mig nu, han kunde inte lämna biljetterna på hotellet. De hade ingen bokning i mitt namn!

Därefter ringer Nicke upp hotellet, de säger att det måste ha blivit fel i bokningen och säger att vi kan boka nu till ett bättre pris. Han surfar in på hotellets hemsida, skickar bokningsförfrågan. Då visar det sig att hotellet är fullbelagt. Vi åker nu mot flygplatsen utan att ha något hotell bokat och vi kommer landa runt 22:30 lokal tid.

På vägen ringer jag Sarah, min gamla engelsklärare och frågar efter tips på hotell som vi kan ringa. Hon och Stefan lägger sin fredagskväll på att leta hotell och messa deras nummer till oss – Tack för hjälpen! De flesta av hotellen kommer vi inte fram till och de som svarade hade inga lediga rum. Väl på flygplatsen frågar vi informationen om hjälp, killen där ringde först ett hotell men det var fullt. Sen bokade han ett annat, det visade sig att vi hade 5 bäddar i ett 28-bäddsrum där. YES! Vi hade iaf någonstans att sova nu (visade sig senare att det inte hade behövts)

Flyget gick smärtfritt, och vi hann få ner relativt mycket alkohol i blodet under resan och utanför gaten. Vi märkte dock inte att vi skulle landa, så helt plötsligt dunkade vi förvånat i brittisk mark. Jesper var den som anade det minst, ”Jag trodde vi kraschade!”. Efter en obligatorisk pissepaus på flygplatsen letade vi oss ut till tåget som skulle ta oss mot lite centralare delar av London. På perrongen stod ett tåg färdigt för att åka, där hade vi flytet med oss.

Efter ett par tunnelbanebyten var vi framme vid stationen Swiss Cottage. 200 – 300 meter därifrån låg stället där vi skulle bo, Palmers Lodge. Vi blev lite chockade när vi kom in i rummet, som bara var fullt av våningssängar på två olika våningar. Tänk er ett rum som ser ut som det är byggt av lego, fast i större version och av trä. Man vet heller ingenting om de 23 randomkillar som sover i rummet, meningarna om vad som skulle hända oss var varierande. Jesper trodde vi skulle bli våldtagna, Emil sa att det handlar om att ge och ta och vi andra tre vågade inte ens tänka på natten.

Efter denna traumatiska natt, där det förövrigt inte hände något förutom några märkliga ljud från herr Levinssons bädd, var det dags att hämta våra biljetter till matchen. Detta skulle vi göra på Wimbledonstationen, sista på gröna linjen med tuben. Vi från boendet halv 9, på vägen ringde vi biljettkillen, han kunde komma vid halv 12 sa han. Därför gick vi av i Fulham, där visade ”Världsvane Rasmus” Fulhams arena Craven Cottage och klubbshoppen för övriga resenärer. Vi hann också med ett kort besök i den botaniska trädgården, där vi fotograferade några av alla dessa ekorrar för att senare åka till stationen och hämta biljetterna. Efter en stunds väntande ringde Nicke killen igen, ”Jag kommer om 30 minuter, gå till andra sidan gatan och ta en pint så länge” blev svaret. Det gjorde vi (4 Carling och 1 Guinness).

Stärkta av ölen korsade vi vägen till stationen och väntade på biljetterna. Han skulle komma i en Range Rover sa han. Så sant som det sagt kom han i en Range Rover, körde in i kanten, vevade ner rutan. Där satt han, det var ingen halv man detta. Han körde fin bil, bar kostym och en guldklocka av dyrare modell. Han berättade för oss att det var säsongskort, värda 800 £ styck, vi skulle gå in med. Vi fick inte skilja oss från mängden, var tvungna att gå in en kvart innan match. Om någon vakt frågade, skulle vi säga att det var vår väns biljett, men hon kunde inte gå idag.

Nervösa som vi var gick vi sedan in i den kolossalt stora byggnaden. Visst klarade vi oss galant. Vi hittade också våra platser, men fem minuter innan matchstart kommer det ett svenskt par och säger att det är deras platser. Efter att ha pratat med deras biljettfirma, gick jag och Svahn snällt där ifrån. Nu var vår första tanke, leta ströplatser (måste ju finnas några på en arena som tar 60 000). Detta var dock inte så lätt. Därför var vi tvungna att gå till informationen, med våra säsongskort köpta på svarta börsen med namnen Ms Allison och Dr Evans. Personalen var dock otroligt samarbetsvillig och serviceinriktade, de kollade korten, skrev ut ett kvitto och ja, våra biljetter var riktiga! Därefter visade vi kvittot för publikvärden, han flyttade på det svenska paret och vi satte oss ner och njöt av stämningen.

Efter matchen ställde vi oss vid garagets utgång och kollade när de VIP och spelarna lämnade arenan. Det var inga randombilar de körde inte. Här ser vi Cesc Fabregas dricka Pepsi och köra Range Rover. Vi ser också målvakten Almunia inklusive flickvän och Ferrari. Ska också tilläggas att Adebayor var en usel bilförare, han har antagligen betalat bra för sitt körkort.

Nu var det hög tid att prioritera alkoholen igen. Detta gjorde vi på hotellets egna bar, där det stod att det var tävling: ”Which country can drink the most?” Framåt 7:e/8:e beställningen frågade vi om det inte var tävling, svaret blev, ”There’s no competition today, but you hade smashed it!” Nöjda som vi var gick vi till närmsta busshållplats för att ta oss in mot Picadilly Circus, efter en ganska lång väntan bestämde vi oss för att ta en taxi till casinot istället. Väl på ”the Vic” visade det sig att Emil inte kom in, vilket ingen av oss andra tyckte var konstigt. Han tog en taxi tillbaka med Nicke och Jeppe. Jag och Svahn gick upp och lirade Hold’em. Jag spelade bort mina marker relativt snabbt, tog sedan en kaffe, hämtade jackan och fångade en taxi. Svahn spelade hela natten, det visade sig också senare att Nicke hade åkt dit och spelat. Det gick bättre för dem än för mig, kan jag också säga. Väl på hotellet möter jag Jesper sittandes på en soffa och Emil liggandes på golvet med en spyhink. Det var inte populärt att ligga och spy i ett rum man delar med 23 andra.

Efter lite drygt en timmes sömn gick vi upp, tog en taxi till Heathrow, checkade in, köpte en frukost och boardade planet. Det visade sig att Big Brother-Kitty och Triple & Touch var på samma flight som oss. När vi landade tog vi oss, otroligt nöjda med resan, snabbt ut till bilen som väntade på oss.